Recension: Happy Sad

Vibrafonrevolutionen



Slopa all samhällskritik, glöm bort poetiska och intelligenta texter; poeter skriver poesi och musiker skriver musik. Det receptet använde sig Tim av när det var dags för det tredje albumet. Han skrev alla texter själv och producerade även det mesta. Producenten blev minst sagt upprörd med tanke på att han fick styra och ställa lite som han behagade på Goodbye and Hello.

För att hitta soundet till skivan fick gitarristen Lee Underwood ställa sin skivsamling till förfogande. I den hittade man mycket jazz, men inte enbart; Miles Davis, Bill Evans, Jimmy Giuffre och Gabor Szabo var några av artisterna de fastnade mest för. Improvisationen började smyga sig fram som grundpelaren nummer ett. Att fastna i den strikta 4/4-takten resten av karriären var inget som någon i bandet ville eller ens övervägde. Med jazztakterna kunde de hitta nya ackordvägar som inte är möjliga att få fram i en 4/4-takt.

Under Goodbye and Hello-turnén fick de tillökning i bandet av David Friedman som spelade vibrafon, en väldigt skicklig musiker som var bra skolad. Hans medverkan på scen gav dem en ny dimension i musiken så när det sedan var dags för en ny inspelning fick Friedman följa med i studion. Inför en spelning spelade några ur bandet lite Miles-slingor och när Tim hörde dem var han inte sen att haka på. Det blev den första versionen av ”Strange Feelin’” de gjorde.

Den klassiska ”Buzzin’ Fly” skrevs av Tim och Lee på ett hotellrum i NY, under påverkan av LSD (droger har skrivit många briljanta låtar genom tiderna, det går inte att komma ifrån). Efter de inledande låtarna på skivan märks det verkligen att soundet är extremt mycket mer avslappnat än på tidigare album. En ny tidsperiod hade inletts i hans karriär. Akustisk bas, vibrafon och en helt ny spelstil från Lee var de mest väsentliga ingredienserna.

Tims romantiska bild av hur han spelade in ”Love from Room 109 at the Islander (On Pacific Coast Highway)” var att han vaknade på ett hotellrum vid vattnet, satte sig upp i sängen och tryckte igång inspelningsknappen på en undermålig bandspelare. Sedan spelade han bara medan vågorna sköljde in under sängen. Haha, lysande. I själva verket var det en studiotekniker som klantade sig så pass att den perfekta tagningen innehöll ett högt brus. De visste att de inte skulle få till låten lika bra en gång till, därför bestämde producenten (nu blev han glad för att han fick göra nåt) att de skulle sätta upp mikrofoner utanför Tims hus vid stranden och spela in ljudet av vågorna (effektsamplingar kunde man inte bara ladda ner från DC++ på den tiden). De la på vågorna över tagningen och resultatet blev tillfredsställande för alla.

”Dream Letter” är en hälsning till hans första fru, lika mycket som en längtan efter lilla Scotty (Jeff Buckley). När hon hörde den på radion blev hon upprörd över att han skulle beklaga sig i en sång när han faktiskt kunde hälsa på Scotty varje dag. Troligtvis var hennes upprördhet befogad, Tim var feg när det gällde den här delen av sitt liv, han hoppades att han kunde reda ut allt med Scotty när han blev äldre. Det skulle visa sig vara för sent.

Oh, is he a soldier or is he a dreamer?
Is he mama's little man?
Does he help you when he can?
Or does he ask about me?

Happy Sad blev hans bäst sålda platta, något han nog var mer än stolt över med tanke på att han nu författade alla texter på egen hand. Sex fantastiska låtar innehåller den och ger en försmak av vilket håll musiken är på väg mot. Ibland är försmaken bättre – eller i varje fall lika bra – som målet. ”Casts a spell on me, Gypsy Woman”.

Recension: Goodbye and Hello

10 historier



Atombomb, karnevaler, kristna lakritskläder, hallucinationer, mänskligt berg, soldaten, rädsla/4, strövande riddare, anfäder och luffare.

Den allvarsamma pojken har ersatts av ett anspråkslöst leende på omslaget. Mognaden har kommit snabbt och resultatet är häpnadsväckande:

1. No Man Can Find The War

Kriget målas upp och ifrågasätts, tillsammans med hjärnorna bakom det. Meningslösheten uppmärksammas utan att nå dem som sätter den i spel. Sångaren och poeten har svaren och lösningarna men ingen bryr sig, alla vill kriga. Men kriget finns endast i deras huvuden.

Tims bästa vän, poeten Larry Beckett, spelade trummor i bandet innan debutskivan, något som managern Herb Cohen inte ansåg att han var kvalificerad att göra. Tim lämnade dock inte sin vän i sticket utan lät honom skriva texter till hans låtar under hela hans karriär. Förutom ”No Man Can Find The War”, skrev Beckett texter till ”Hallucinations”, ”Knight Errant”, ”Goodbye And Hello” och ”Morning Glory” på den här skivan.

2. Carnival Song

Om du är i New York får du inte alltför ofta se en karneval. Om du är van vid karnevaler och inte längre får uppleva dem, då måste du skriva en sång om dem. Du skrattar inte lika ofta i den kalla storstaden som du gör i den avslappnade hemstaden. Cirkusen kallar.

Jag vet inte om sångarrangemanget är värdelöst eller lysande. Han får det att låta lysande trots allt, så då är det väl det. De pålagda tivoliljuden fixar sedan stämningen på den här lättsmälta historien.

3. Pleasant Street

Drogberoendets historia går i moll. Alla knarkare möts på gatan där allt är behagligt, vägen dit innebar uppoffringar som de var villiga att utstå. De får vara beredda på att gå samma väg varje dag för att komma till refrängen. Verserna är långa.

Om du inte är inne på drogberoende kan du illustrera en trappa på fyra steg i huvudet. Gå neråt långsamt. Spring upp igen snabbast möjligt när den tar slut. Upprepa sex gånger. Avsluta med att frigöra all energi kroppen besitter. "Pleasant Street".

4. Hallucinations

Ibland glider saker en ur händerna, ibland tror man att man har något man inte har. Förhållanden varar inte för evigt även om man vill det. Om man lämnas av någon man inte vill lämna kommer man ta upp jakten, trots att man troligtvis är chanslös. Lyckas du på något sätt hinna ikapp blir du bara ännu mer nerslagen när din fångst går upp i rök.

I saw you walking only yesterday
When I ran to catch you
You disappeared and the street was gray
…
I heard you laughing with your laugh of gold
When I called out to you
Silence returned and the air was cold
…
I found a letter on the day it rained
When I tore it open
There in my hands only ash remained
…
I felt you breathing as I fell asleep
When I reached to touch you
No one was there and the night was deep

5. I Never Asked To Be Your Mountain

Ansvarslöshet mot din förre; ovetskapen om ett barns uppfattning; försvarandet av din frihetsgudinna. Är du för beroende av någon repellerar du denne, säger klyschan. Här stämmer den.

Ett försvarstal eller inte, det som behövs sägas skriks ut från bergets topp till gitarrernas toner och Collins trummande.

Storartat.

6. Once I Was

”General” Buckley var en bra man som varje helg åkte och fiskade med sin son i närmsta insjö. Han utstod ett världskrig utan att visa sig försvagad inför sin familj. Hjälten uppmuntrade sin son att bli musiker. Sonen tog till sig. Till slut knäcktes hjälten och försökte dra med sig sonen till hopplösheten. Tim log och gick åt motsatt håll.

En låt om uppoffringar som aldrig belönas, bortglömda handlingar och personer. Deras förtjänta upprättelse kommer aldrig att inträffa, men de finns där och kommer alltid att finnas.

Det var bättre förr.

7. Phantasmagoria In Two

När allt är perfekt infinner sig rädslan, för allt kommer inte förbli perfekt. Försöker du eliminera rädslan kan konsekvenserna resultera i det du inte vill. Du vill ignorera rädslan, men det går inte, acceptera rädslan och du har övervunnit den.

Inget varar för evigt.

Vackraste låten på skivan och den påminner starkt om kärleksserenaderna från den självbetitlade debuten.

8. Knight-Errant

Renässansen kommer till oss på nytt. Vi ser alla detaljer, vi förskönar vår omgivning till den mån vi kan. Allt är vackert, inget är fult, gator och torg är fyllda med människor som skrattar och umgås. Sex innehåller inga detaljer, det är en vacker akt som är tabubelagd i de vardagliga konversationerna.

Vulgära tankar i kamouflage.

9. Goodbye And Hello

En schizofren låt där den äldre generationens sång möter sin överman i 60-talets stegrande popularitet. Arrangemanget är väldigt ambitiöst och slår ut mycket bra med nya vändningar hela tiden. Enligt många fans är den en av hans sämre låtar, ofattbart nog. Den är ståtlig, mästerlig, galen och minst sagt originell.



The vaudeville generals cavort on the stage
And shatter their audience with submachine guns
And Freedom and Violence the acrobat clowns
Do a balancing act on the graves of our sons
While the tapdancing Emperor sings "War is peace"

Ut med det gamla, in med det nya.

10. Morning Glory

Det är en fuktig sommarmorgon och soluppgången påbörjas, insekterna står för soundtracket och filten ger värme. Solen sträcker sig över gräset och får allt att blomstra som ligger i dess väg. Så låter det. Egentligen handlar den om luffare.

Pianot och körerna gör stämningen makalös och en bättre avslutning går inte att begära på en fantastisk skiva. Han avslutar sin folkrockperiod på topp och beger sig mot nya direktioner med sin musik.

”He will sing you his ten tales and then wander till spring”
– Larry Beckett

Hong Kong Bar (Greetings From LA)

En nyinspirerad Tim Buckley är i studion för att repa in nya skivan, som skulle komma att bli ”Greetings From LA”. Han har nästan blivit påtvingad att samarbeta med musiker som är tänkta att hjälpa honom kommersiellt. Mitt i allt tar han en paus och går till ett gym i samma byggnad, där sätter han sig på golvet med gitarren. När han börjar spela kommer producenten och dennes flickvän in i rummet och klappar takten, gitarristen Joe Falsia skyndar snabbt dit en bandspelare för inspelning. Resultatet blir en timmes improvisation, senare nerklippt till en sju minuter lång låt, en låt där Buckley blottar sina fundamentala värderingar inom musiken, under en tid då han egentligen inte hade råd att göra detta.

Sittin' in a Hong Kong Bar
Dreamin' about the way things used to be
Ah when I first made love to you darlin'
Like riding in the belly of an old freight train
Then you felt like moving and I paid your fare home
Then you felt like leaving you could not stand and stay
It's alright now mama
It's alright It's alright It's alright It's alright