Recension: s/t

Skönheten



Öppningsspåret på den självbetitlade debuten var det första jag någonsin hörde av Tim Buckley. Jag var fast. Det var introt, det var rösten, det var texten, det var stämningen.

Summer princess, midnight maiden
Autumn temptress, sundown angel
Winter harlot, moontime lover
Springtime woman, sunrise girl
Debuten handlar om kvinnor, kvinnor, kvinnor, och ja; kärleken till kvinnor. Tim livnärde sig på kärleken tidigt, han kunde uttrycka sig om den hämningslöst. Han gifte sig tidigt, för tidigt för att förstå innebörden av ett äktenskap, han klarade inte av det. Istället fann han Janie, kvinnan som inte behövde hans kärlek på papper. Hon gav honom friheten att ingå ett äktenskap på annat håll, med musiken. Hon fick en sång, han fick möjligheten att följa sitt öde.

Yes, I truly love to be with you
If I wasn't with the one that I'm with.
Yes, I truly love to lie with you
If I didn't have to give what I give.
Jainie, don't you know?
Jainie, don't you know? I been tryin'
Farväl Mary.

Om du aldrig hört en skiva med Tim och tror att du ska börja med den här bör du tänka på följande; om solen inte har gått ner före 16:00 är det fel årstid att införskaffa den. Den här skivan kommer till sin rätt när mörkret dominerar, den lyser upp för dig. Den får dig att bli förälskad i första bästa kvinna du ser. Den är New York täckt av snö, inte LA dränkt av solsken. ”Valentine Melody” är för vacker för att vara sann, ”She Is” är minst lika vacker. Stråkarrangemanget i ”Wings” förtjänar att hyllas, potentialen i ”It Happens every Time” borde ha givit betydligt bättre utdelning på försäljningslistorna. Tystnaderna i ”Song Slowly Sung” är fullkomligt magiska och definitionen av effektfulla detaljer.

With your beautiful hair
And your sixteen years
You kissed me as I lay still
If I can see you never,
Then I'll sleep forever
All my lonely love to kill.
Varför ratade han skivan resten av sin karriär? Varför blev den inte större? Varför stavade han fel på Janie? Jag vet inte, det spelar ingen roll, jag älskar den. Den är ärlig, öppen, naiv, början på något, och mycket mer. Höstens Pärla, vinterns ljus.

Chevy Chase, congas och ett udda möte

Det är nästan komiskt hur Tim kan ha förändrat världen. Tänk om han inte ratat Chevy Chase som musiker. Hade vi fått vara utan ”Ett päron till farsa på semester i Europa” då? Jag tror inte att Chase är särskilt upprörd över att han blev ratad i varje fall. Men spelat tillsammans har de alltså gjort. Det inträffade när Tim gjorde något av en collegeturné runt i USA. Eftersom han inte hade råd att ta med sig full uppsättning musiker lät han studenter på plats få chansen.


Gjorde karriär på annat håll

Det var på det sättet han kom i kontakt med Carter Collins som skulle bli hans congasspelare ett tag framöver. Collins medverkar bl. a. på Goodbye and Hello och Happy Sad.

Tillsammans med The Doors var Tim kontrakterad hos skivbolaget Elektra. Därför var det inte så konstigt att han stötte ihop med Jim Morrison då och då. En sommarkväll i Los Angeles träffade de på varandra när Morrison kom körandes. Tim var berusad och Morrison var hög på syra, de bägge skrattade åt det faktum att de var under påverkan av den andres val av drog.

(anekdoterna är hämtade ur David Brownes bok Dream Brother som rekommenderas starkt)

The Dolphins (Dream Letter Live In London 1968)

Vårsolen har fått mig att se storheten i den här låten. Fred Neil får ursäkta, hans original påverkar mig inte lika starkt som när Tim håller tonerna i oändlighet.

Sometimes I think about Saturday's child
And all about the times when we were running wild
I've been out searching for the dolphins in the sea
Ah, but sometimes I wonder, do you ever think of me

This old world will never change the way it's been
And all the ways of war won't change it back again
I've been out searchin' for the dolphin in the sea
Ah, but sometimes I wonder, do you ever think of me

This old world will never change

När Tim berättade om låten för en kvinnlig vän sa han att den handlade om en familj som bor vid havet och har ett underbart liv. Men mannen måste lämna dem för att följa sitt öde och varje gång de blickar ut över havet ser de delfinerna och blir påminda om hans existens. Det är tack vare den egendomliga tolkningen han höjer låten själmässigt.

Dolphins var en återkommande låt på spelningar under hela hans karriär, ändå skulle det dröja lång tid innan han tog beslutet att spela in den på skiva. Då var det för sent. På studioinspelningen av Dolphins saknar han den där riktiga passionen i rösten som man hör på London-konserten.

Eftersom jag har privilegiet att bo vid vattnet spanar jag febrilt efter dessa delfiner, utan att se dem. Någon gång kommer jag kanske få se dem, då kommer jag förstå allt.

The Next Bob Dylan

Jämförelserna med Bob Dylan verkar vara ofrånkomliga när det gäller Tim Buckley. Han skulle överträffa Dylan kommersiellt med hjälp av sin otroliga röst och sitt utseende. Kanske var det just dessa förväntningar som styrde honom bort från den klassiska folkrockscenen. En såpass stark individ vill inte bli förknippad och jämförd med andra, han vill gå sin egen väg.

Trots återkommande försök av managern, Herb Cohen, att kontrollera Tims musikaliska vägriktning, gav han sig iväg mot jazz-scenen. Improvisationen ledde honom till hans personliga höjdpunkt inom musiken. Tyvärr blev den även hans fall på den kommersiella scenen, och för att försörja sin familj blev han tvungen att sadla om till lättillgänglig rocksångare igen, något som givetvis gladde Cohen. Men någon succé blev det aldrig även om hyran kunde betalas.

Rockhistoriker kommer nog aldrig sluta nämna Bob Dylan när de får yttra sig om Tim. Själv ser jag de bägge som två artister med olika styrkor och svagheter, utan att vilja ställa den ena mot den andre.

Dead and Alive

Tim Buckley dog för 30 år sedan. Hans musik har inspirerat mig till den grad att jag beslutat mig för att göra en hyllningsblogg. Den kommer innehålla allt möjligt; recensioner, analysering av texter, personliga reflektioner, ren fakta och givetvis en och en annan lista.