Recension: Blue Afternoon

Melankolisk bris



Blue Afternoon är en segelbåt som lämnar hamnen tidigt en sommarmorgon. Himlen är klarblå och solen gassar mer och mer, båten styr sig själv, det är bara att lägga sig på däck och följa med.

Ah, it's a happy time inside my mind
When a melody does find a rhyme

Det är inte lätt att göra en skiva som är helt avslappnad och fullt seriös på samma gång. ”Happy Time” kan få en att tro att det här är en sprallig solskenshistoria rakt igenom; solsken är det, men solsken behöver inte alltid vara glatt och spralligt, det kan bara vara vackert också. Vatten är en annan naturlig ingrediens, blått går alltid att koppla till vatten och den här skivan är, just det; blå! Det är något speciellt med blåa skivor, jag kan inte sätta ord på det, det är samma känsla som när man lyssnar igenom Astral Weeks med Van The Man. Obeskrivligt.

”Chase The Blues Away” är en intim historia utan trummor. John Miller hoppar runt på oktaverna med en akustisk bas medan Lee Underwood kommer in med elgitarren då och då, utan att ta för stor plats. Det är nästan mer jazz än på Happy Sad utan att det experimentella stadiet nåtts; mingeljazz, som lika gärna hade kunnat ledsagas av Lasse Berghagen på Skansen varje sommar, fast ändå så mycket större. Basgången i ”I Must Have Been Blind” är lika odödlig som The Beatles ”Come Together”.

Att Tim och Lee var inne i en period då de lyssnade intensivt på Jimmy Giuffre råder det ingen tvekan om. Både ”The River” och ”The Train” är givetvis hyllningar till Giuffres fantastiska låt, ”The Train And The River”. Men det är inte bara i dessa låtar som influenserna är tydliga, de märks genom hela skivan. Tim sa till Lee redan innan de spelade in Happy Sad att den skulle bli ”hans skiva”. Det löftet levde kvar till Blue Afternoon också och t.o.m. utvecklade sig ännu mer.

Om det inte finns en nationalsång för alla ensamma människor så röstar jag på att ”So Lonely” fyller det tomrummet. Själva soundet i låten är betydligt gladare än vad man skulle kunna tro med tanke på soundet till ”Chase The Blues Away” och ”Cafe”, men texten går inte att tolka fel.

Oh, I don't get no letters
Nobody calls
Nobody comes 'round here no more
No pretty ladies
Nor pretty boys
Nobody comes 'round my door no more

Redan 1966, innan debutskivan, skrevs ”Blue Melody” som blev en folkrockballad i jazzförklädnad. ”The Train” ger en försmak om hur den efterföljande Starsailor skulle låta (Lorca spelades in innan Blue Afternoon men släpptes efter), improviserat som en fjärde dimension där det kan gå åt vilket håll som helst. Vissa gitarrslingor i låten skulle imponera på självaste Dave Brubeck.

I live by the river
And I hide my house away
Then just like the river
I can change my ways

På sin hemsida skriver Lee Underwood att många har yttrat sig om sin kärlek till skivan för honom. Flertalet värderar den även som ett av de mest betydelsefulla albumen i deras liv. Jag förstår dem, jag är dem. Det är ett hån mot oss – och varenda musikälskare i hela världen – att den inte finns tillgänglig på cd till ett vettigt pris. Som tur är finns den tillgänglig på nätet, så det är bara att ladda ner den till dess att de som sitter på rättigheterna hittar förnuftet.