Tim Buckley (1948-1975)

Målning av Gail Loyd.

Recension: Starsailor

Odjuret



Om du startar som skivbolagsstyrd folkrocksångare och flickidol kommer du sällan till det stadiet i din karriär då du sadlar om till avantgardekompositör med jazzinfluenser. För Tim Buckley var steget naturligt, att ständigt utvecklas musikaliskt var en uppenbar strävan han hade genom hela sin karriär. Under hans korta men intensiva karriär (1966-1975), hann han med att släppa nio studioalbum och genomgå fyra tydliga perioder. 1970 var han dessutom lite extra produktiv och släppte tre skivor samma år, varav Starsailor var den sista. Bandet utökades med blåsmusiker, i form av bröderna Gardner från Mothers of Invention, och Buckleys mest experimentella period var på väg att fulländas.

”Come Here Woman” och ”Jungle Fire” är hippiekompositioner i 5/4-takt, toppade med Buckleys fantastiska röst, galnare än någonsin. Båda låtarna har även långa intron med kaosartade insatser från alla musiker för att sedan explodera i ett mer strukturerat driv. Till skillnad från tidigare använder Buckley rösten mer likt ett instrument än sång, han flyger mellan oktaverna på ett sätt som bara han kan (enligt myten tränade han upp den egenskapen genom att cykla bredvid bussarna och skrikandes följa motorns toner när den accelererade).

I slutet av 60-talet ändrade Buckley även sina livespelningar. Improvisationen blev grundläggande och han förbjöd sina musiker att repa innan spelningarna, något som resulterade i att varje spelning blev unik. Om någon i bandet upprepade en slinga under en spelning vände sig Buckley bara om och sa åt denne att gå vidare, likt de stora improvisatörerna inom jazzen. Fansen vände honom ryggen och han hatade dem för det, de förstod inte hans behov av att utvecklas. Klubbarna han brukade spela på var inte längre lika ivriga att boka honom.

Titelspåret är en dikt skriven av Larry Beckett, poet och barndomsvän till Buckley. Buckley sjunger låten a cappella och lägger på sin röst i flera lager, med tempoändringar lite här och där. När en musiklärare, flera år senare, spelade upp låten för 10-åringar kom en pojke fram efter lektionen och bad honom att aldrig spela över det bandet, eftersom han tyckte det lät så vackert. Den ungen hade mer insikt än jag själv, första gången jag hörde låten gav den mig huvudvärk, men nu hör jag det också.

Det respekterade jazzmagasinet Down Beat gav skivan 5 av 5 i en recension vilket fick Buckley att jubla, trots att han i normala fall aldrig brydde sig om vad recensenterna skrev. Andra, inte lika imponerade recensenter, gjorde honom ”tjänsten” att inte recensera honom överhuvudtaget.

”Down By The Borderline” öppnar med en tjurfäktningstrumpet, signerad Buzz Gardner. Trumpeten kompletteras med ett rockriff som gått vilse och en fantastisk insats på trummor av Maury Baker. När Buckley upprepar frasen ”Take a walk”, i slutet av låten, är hans oktavläge så högt att man inte vet om det är han eller trumpeten längre. Alla i bandet gör verkligen en toppinsats på den här låten, Lee Underwood på gitarr spelar fingrarna av sig mot slutet. På ”The Healing Festival” är Buzz utbytt mot sin bror Bunk och dennes tenorsaxofon. Låten består av John Balkins basgång i 10/4-takt, tillsammans med en bakgrund av sånglager ihopsatta precis som på titellåten, till det improviserar Gardner och Baker med sina instrument på ett strålande sätt. Sammanfattat ger låten ett minst sagt psykedeliskt intryck, samtidigt som saxofonen för tankarna till John Coltrane, något som Buckley själv inte var blyg att påpeka, han lär ha sagt ”I was as close to Coltrane as anyone has ever come”.

Det finns än idag flera artister som är influerade av Buckleys musik, varav Radiohead får ses som det största bandet av dessa. Det skulle inte alls förvåna mig om Starsailor var en av många influenser de hade när de spelade in Kid A och Amnesiac. En annan intressant iakttagelse är att Radioheads diskografi liknar Buckleys väldigt mycket, om man ser till den musikaliska utvecklingen; Pablo Honey skulle kunna liknas med Tim Buckley, The Bends med Goodbye and Hello osv. Om det är en medveten strategi från Thom Yorke kan alla Radiohead-fans se fram emot en period med soul- och funkrock snart.

Mittemellan alla låtar med udda takter, överlappande a cappella-sånger och galna improvisationer, valde Buckley att lägga två helt fungerande poplåtar: Den första, ”Moulin Rouge”, är en charmig historia där han varierar med att sjunga på både engelska och franska, vilket är imponerande eftersom han inte kunde franska, han övade bara in uttalen. Den andra, ”Song to the Siren” skrevs av Beckett redan 1968 och är något av det vackraste Buckley någonsin framfört. Trots att den skrevs två år tidigare hade han förkastat alla tidigare försök till inspelning av den. Buckley framförde den live för första gången när han medverkade i ”The Monkees TV Show” bara någon vecka efter att han fått texten, Beckett satt i publiken med texten i hand, orolig att Buckley skulle glömma bort den. Men han glömde den aldrig.

Long afloat on shipless oceans
I did all my best to smile
'Til your singing eyes and fingers
Drew me loving to your isle
And you sang
Sail to me
Sail to me
Let me enfold you
Here I am
Here I am
Waiting to hold you

(recensionen är även publicerad på dagensskiva.com och därmed något upprepande från tidigare recensioner)

Recension: Blue Afternoon

Melankolisk bris



Blue Afternoon är en segelbåt som lämnar hamnen tidigt en sommarmorgon. Himlen är klarblå och solen gassar mer och mer, båten styr sig själv, det är bara att lägga sig på däck och följa med.

Ah, it's a happy time inside my mind
When a melody does find a rhyme

Det är inte lätt att göra en skiva som är helt avslappnad och fullt seriös på samma gång. ”Happy Time” kan få en att tro att det här är en sprallig solskenshistoria rakt igenom; solsken är det, men solsken behöver inte alltid vara glatt och spralligt, det kan bara vara vackert också. Vatten är en annan naturlig ingrediens, blått går alltid att koppla till vatten och den här skivan är, just det; blå! Det är något speciellt med blåa skivor, jag kan inte sätta ord på det, det är samma känsla som när man lyssnar igenom Astral Weeks med Van The Man. Obeskrivligt.

”Chase The Blues Away” är en intim historia utan trummor. John Miller hoppar runt på oktaverna med en akustisk bas medan Lee Underwood kommer in med elgitarren då och då, utan att ta för stor plats. Det är nästan mer jazz än på Happy Sad utan att det experimentella stadiet nåtts; mingeljazz, som lika gärna hade kunnat ledsagas av Lasse Berghagen på Skansen varje sommar, fast ändå så mycket större. Basgången i ”I Must Have Been Blind” är lika odödlig som The Beatles ”Come Together”.

Att Tim och Lee var inne i en period då de lyssnade intensivt på Jimmy Giuffre råder det ingen tvekan om. Både ”The River” och ”The Train” är givetvis hyllningar till Giuffres fantastiska låt, ”The Train And The River”. Men det är inte bara i dessa låtar som influenserna är tydliga, de märks genom hela skivan. Tim sa till Lee redan innan de spelade in Happy Sad att den skulle bli ”hans skiva”. Det löftet levde kvar till Blue Afternoon också och t.o.m. utvecklade sig ännu mer.

Om det inte finns en nationalsång för alla ensamma människor så röstar jag på att ”So Lonely” fyller det tomrummet. Själva soundet i låten är betydligt gladare än vad man skulle kunna tro med tanke på soundet till ”Chase The Blues Away” och ”Cafe”, men texten går inte att tolka fel.

Oh, I don't get no letters
Nobody calls
Nobody comes 'round here no more
No pretty ladies
Nor pretty boys
Nobody comes 'round my door no more

Redan 1966, innan debutskivan, skrevs ”Blue Melody” som blev en folkrockballad i jazzförklädnad. ”The Train” ger en försmak om hur den efterföljande Starsailor skulle låta (Lorca spelades in innan Blue Afternoon men släpptes efter), improviserat som en fjärde dimension där det kan gå åt vilket håll som helst. Vissa gitarrslingor i låten skulle imponera på självaste Dave Brubeck.

I live by the river
And I hide my house away
Then just like the river
I can change my ways

På sin hemsida skriver Lee Underwood att många har yttrat sig om sin kärlek till skivan för honom. Flertalet värderar den även som ett av de mest betydelsefulla albumen i deras liv. Jag förstår dem, jag är dem. Det är ett hån mot oss – och varenda musikälskare i hela världen – att den inte finns tillgänglig på cd till ett vettigt pris. Som tur är finns den tillgänglig på nätet, så det är bara att ladda ner den till dess att de som sitter på rättigheterna hittar förnuftet.

Recension: Happy Sad

Vibrafonrevolutionen



Slopa all samhällskritik, glöm bort poetiska och intelligenta texter; poeter skriver poesi och musiker skriver musik. Det receptet använde sig Tim av när det var dags för det tredje albumet. Han skrev alla texter själv och producerade även det mesta. Producenten blev minst sagt upprörd med tanke på att han fick styra och ställa lite som han behagade på Goodbye and Hello.

För att hitta soundet till skivan fick gitarristen Lee Underwood ställa sin skivsamling till förfogande. I den hittade man mycket jazz, men inte enbart; Miles Davis, Bill Evans, Jimmy Giuffre och Gabor Szabo var några av artisterna de fastnade mest för. Improvisationen började smyga sig fram som grundpelaren nummer ett. Att fastna i den strikta 4/4-takten resten av karriären var inget som någon i bandet ville eller ens övervägde. Med jazztakterna kunde de hitta nya ackordvägar som inte är möjliga att få fram i en 4/4-takt.

Under Goodbye and Hello-turnén fick de tillökning i bandet av David Friedman som spelade vibrafon, en väldigt skicklig musiker som var bra skolad. Hans medverkan på scen gav dem en ny dimension i musiken så när det sedan var dags för en ny inspelning fick Friedman följa med i studion. Inför en spelning spelade några ur bandet lite Miles-slingor och när Tim hörde dem var han inte sen att haka på. Det blev den första versionen av ”Strange Feelin’” de gjorde.

Den klassiska ”Buzzin’ Fly” skrevs av Tim och Lee på ett hotellrum i NY, under påverkan av LSD (droger har skrivit många briljanta låtar genom tiderna, det går inte att komma ifrån). Efter de inledande låtarna på skivan märks det verkligen att soundet är extremt mycket mer avslappnat än på tidigare album. En ny tidsperiod hade inletts i hans karriär. Akustisk bas, vibrafon och en helt ny spelstil från Lee var de mest väsentliga ingredienserna.

Tims romantiska bild av hur han spelade in ”Love from Room 109 at the Islander (On Pacific Coast Highway)” var att han vaknade på ett hotellrum vid vattnet, satte sig upp i sängen och tryckte igång inspelningsknappen på en undermålig bandspelare. Sedan spelade han bara medan vågorna sköljde in under sängen. Haha, lysande. I själva verket var det en studiotekniker som klantade sig så pass att den perfekta tagningen innehöll ett högt brus. De visste att de inte skulle få till låten lika bra en gång till, därför bestämde producenten (nu blev han glad för att han fick göra nåt) att de skulle sätta upp mikrofoner utanför Tims hus vid stranden och spela in ljudet av vågorna (effektsamplingar kunde man inte bara ladda ner från DC++ på den tiden). De la på vågorna över tagningen och resultatet blev tillfredsställande för alla.

”Dream Letter” är en hälsning till hans första fru, lika mycket som en längtan efter lilla Scotty (Jeff Buckley). När hon hörde den på radion blev hon upprörd över att han skulle beklaga sig i en sång när han faktiskt kunde hälsa på Scotty varje dag. Troligtvis var hennes upprördhet befogad, Tim var feg när det gällde den här delen av sitt liv, han hoppades att han kunde reda ut allt med Scotty när han blev äldre. Det skulle visa sig vara för sent.

Oh, is he a soldier or is he a dreamer?
Is he mama's little man?
Does he help you when he can?
Or does he ask about me?

Happy Sad blev hans bäst sålda platta, något han nog var mer än stolt över med tanke på att han nu författade alla texter på egen hand. Sex fantastiska låtar innehåller den och ger en försmak av vilket håll musiken är på väg mot. Ibland är försmaken bättre – eller i varje fall lika bra – som målet. ”Casts a spell on me, Gypsy Woman”.

Recension: Goodbye and Hello

10 historier



Atombomb, karnevaler, kristna lakritskläder, hallucinationer, mänskligt berg, soldaten, rädsla/4, strövande riddare, anfäder och luffare.

Den allvarsamma pojken har ersatts av ett anspråkslöst leende på omslaget. Mognaden har kommit snabbt och resultatet är häpnadsväckande:

1. No Man Can Find The War

Kriget målas upp och ifrågasätts, tillsammans med hjärnorna bakom det. Meningslösheten uppmärksammas utan att nå dem som sätter den i spel. Sångaren och poeten har svaren och lösningarna men ingen bryr sig, alla vill kriga. Men kriget finns endast i deras huvuden.

Tims bästa vän, poeten Larry Beckett, spelade trummor i bandet innan debutskivan, något som managern Herb Cohen inte ansåg att han var kvalificerad att göra. Tim lämnade dock inte sin vän i sticket utan lät honom skriva texter till hans låtar under hela hans karriär. Förutom ”No Man Can Find The War”, skrev Beckett texter till ”Hallucinations”, ”Knight Errant”, ”Goodbye And Hello” och ”Morning Glory” på den här skivan.

2. Carnival Song

Om du är i New York får du inte alltför ofta se en karneval. Om du är van vid karnevaler och inte längre får uppleva dem, då måste du skriva en sång om dem. Du skrattar inte lika ofta i den kalla storstaden som du gör i den avslappnade hemstaden. Cirkusen kallar.

Jag vet inte om sångarrangemanget är värdelöst eller lysande. Han får det att låta lysande trots allt, så då är det väl det. De pålagda tivoliljuden fixar sedan stämningen på den här lättsmälta historien.

3. Pleasant Street

Drogberoendets historia går i moll. Alla knarkare möts på gatan där allt är behagligt, vägen dit innebar uppoffringar som de var villiga att utstå. De får vara beredda på att gå samma väg varje dag för att komma till refrängen. Verserna är långa.

Om du inte är inne på drogberoende kan du illustrera en trappa på fyra steg i huvudet. Gå neråt långsamt. Spring upp igen snabbast möjligt när den tar slut. Upprepa sex gånger. Avsluta med att frigöra all energi kroppen besitter. "Pleasant Street".

4. Hallucinations

Ibland glider saker en ur händerna, ibland tror man att man har något man inte har. Förhållanden varar inte för evigt även om man vill det. Om man lämnas av någon man inte vill lämna kommer man ta upp jakten, trots att man troligtvis är chanslös. Lyckas du på något sätt hinna ikapp blir du bara ännu mer nerslagen när din fångst går upp i rök.

I saw you walking only yesterday
When I ran to catch you
You disappeared and the street was gray
…
I heard you laughing with your laugh of gold
When I called out to you
Silence returned and the air was cold
…
I found a letter on the day it rained
When I tore it open
There in my hands only ash remained
…
I felt you breathing as I fell asleep
When I reached to touch you
No one was there and the night was deep

5. I Never Asked To Be Your Mountain

Ansvarslöshet mot din förre; ovetskapen om ett barns uppfattning; försvarandet av din frihetsgudinna. Är du för beroende av någon repellerar du denne, säger klyschan. Här stämmer den.

Ett försvarstal eller inte, det som behövs sägas skriks ut från bergets topp till gitarrernas toner och Collins trummande.

Storartat.

6. Once I Was

”General” Buckley var en bra man som varje helg åkte och fiskade med sin son i närmsta insjö. Han utstod ett världskrig utan att visa sig försvagad inför sin familj. Hjälten uppmuntrade sin son att bli musiker. Sonen tog till sig. Till slut knäcktes hjälten och försökte dra med sig sonen till hopplösheten. Tim log och gick åt motsatt håll.

En låt om uppoffringar som aldrig belönas, bortglömda handlingar och personer. Deras förtjänta upprättelse kommer aldrig att inträffa, men de finns där och kommer alltid att finnas.

Det var bättre förr.

7. Phantasmagoria In Two

När allt är perfekt infinner sig rädslan, för allt kommer inte förbli perfekt. Försöker du eliminera rädslan kan konsekvenserna resultera i det du inte vill. Du vill ignorera rädslan, men det går inte, acceptera rädslan och du har övervunnit den.

Inget varar för evigt.

Vackraste låten på skivan och den påminner starkt om kärleksserenaderna från den självbetitlade debuten.

8. Knight-Errant

Renässansen kommer till oss på nytt. Vi ser alla detaljer, vi förskönar vår omgivning till den mån vi kan. Allt är vackert, inget är fult, gator och torg är fyllda med människor som skrattar och umgås. Sex innehåller inga detaljer, det är en vacker akt som är tabubelagd i de vardagliga konversationerna.

Vulgära tankar i kamouflage.

9. Goodbye And Hello

En schizofren låt där den äldre generationens sång möter sin överman i 60-talets stegrande popularitet. Arrangemanget är väldigt ambitiöst och slår ut mycket bra med nya vändningar hela tiden. Enligt många fans är den en av hans sämre låtar, ofattbart nog. Den är ståtlig, mästerlig, galen och minst sagt originell.



The vaudeville generals cavort on the stage
And shatter their audience with submachine guns
And Freedom and Violence the acrobat clowns
Do a balancing act on the graves of our sons
While the tapdancing Emperor sings "War is peace"

Ut med det gamla, in med det nya.

10. Morning Glory

Det är en fuktig sommarmorgon och soluppgången påbörjas, insekterna står för soundtracket och filten ger värme. Solen sträcker sig över gräset och får allt att blomstra som ligger i dess väg. Så låter det. Egentligen handlar den om luffare.

Pianot och körerna gör stämningen makalös och en bättre avslutning går inte att begära på en fantastisk skiva. Han avslutar sin folkrockperiod på topp och beger sig mot nya direktioner med sin musik.

”He will sing you his ten tales and then wander till spring”
– Larry Beckett

Hong Kong Bar (Greetings From LA)

En nyinspirerad Tim Buckley är i studion för att repa in nya skivan, som skulle komma att bli ”Greetings From LA”. Han har nästan blivit påtvingad att samarbeta med musiker som är tänkta att hjälpa honom kommersiellt. Mitt i allt tar han en paus och går till ett gym i samma byggnad, där sätter han sig på golvet med gitarren. När han börjar spela kommer producenten och dennes flickvän in i rummet och klappar takten, gitarristen Joe Falsia skyndar snabbt dit en bandspelare för inspelning. Resultatet blir en timmes improvisation, senare nerklippt till en sju minuter lång låt, en låt där Buckley blottar sina fundamentala värderingar inom musiken, under en tid då han egentligen inte hade råd att göra detta.

Sittin' in a Hong Kong Bar
Dreamin' about the way things used to be
Ah when I first made love to you darlin'
Like riding in the belly of an old freight train
Then you felt like moving and I paid your fare home
Then you felt like leaving you could not stand and stay
It's alright now mama
It's alright It's alright It's alright It's alright

Recension: s/t

Skönheten



Öppningsspåret på den självbetitlade debuten var det första jag någonsin hörde av Tim Buckley. Jag var fast. Det var introt, det var rösten, det var texten, det var stämningen.

Summer princess, midnight maiden
Autumn temptress, sundown angel
Winter harlot, moontime lover
Springtime woman, sunrise girl
Debuten handlar om kvinnor, kvinnor, kvinnor, och ja; kärleken till kvinnor. Tim livnärde sig på kärleken tidigt, han kunde uttrycka sig om den hämningslöst. Han gifte sig tidigt, för tidigt för att förstå innebörden av ett äktenskap, han klarade inte av det. Istället fann han Janie, kvinnan som inte behövde hans kärlek på papper. Hon gav honom friheten att ingå ett äktenskap på annat håll, med musiken. Hon fick en sång, han fick möjligheten att följa sitt öde.

Yes, I truly love to be with you
If I wasn't with the one that I'm with.
Yes, I truly love to lie with you
If I didn't have to give what I give.
Jainie, don't you know?
Jainie, don't you know? I been tryin'
Farväl Mary.

Om du aldrig hört en skiva med Tim och tror att du ska börja med den här bör du tänka på följande; om solen inte har gått ner före 16:00 är det fel årstid att införskaffa den. Den här skivan kommer till sin rätt när mörkret dominerar, den lyser upp för dig. Den får dig att bli förälskad i första bästa kvinna du ser. Den är New York täckt av snö, inte LA dränkt av solsken. ”Valentine Melody” är för vacker för att vara sann, ”She Is” är minst lika vacker. Stråkarrangemanget i ”Wings” förtjänar att hyllas, potentialen i ”It Happens every Time” borde ha givit betydligt bättre utdelning på försäljningslistorna. Tystnaderna i ”Song Slowly Sung” är fullkomligt magiska och definitionen av effektfulla detaljer.

With your beautiful hair
And your sixteen years
You kissed me as I lay still
If I can see you never,
Then I'll sleep forever
All my lonely love to kill.
Varför ratade han skivan resten av sin karriär? Varför blev den inte större? Varför stavade han fel på Janie? Jag vet inte, det spelar ingen roll, jag älskar den. Den är ärlig, öppen, naiv, början på något, och mycket mer. Höstens Pärla, vinterns ljus.

Chevy Chase, congas och ett udda möte

Det är nästan komiskt hur Tim kan ha förändrat världen. Tänk om han inte ratat Chevy Chase som musiker. Hade vi fått vara utan ”Ett päron till farsa på semester i Europa” då? Jag tror inte att Chase är särskilt upprörd över att han blev ratad i varje fall. Men spelat tillsammans har de alltså gjort. Det inträffade när Tim gjorde något av en collegeturné runt i USA. Eftersom han inte hade råd att ta med sig full uppsättning musiker lät han studenter på plats få chansen.


Gjorde karriär på annat håll

Det var på det sättet han kom i kontakt med Carter Collins som skulle bli hans congasspelare ett tag framöver. Collins medverkar bl. a. på Goodbye and Hello och Happy Sad.

Tillsammans med The Doors var Tim kontrakterad hos skivbolaget Elektra. Därför var det inte så konstigt att han stötte ihop med Jim Morrison då och då. En sommarkväll i Los Angeles träffade de på varandra när Morrison kom körandes. Tim var berusad och Morrison var hög på syra, de bägge skrattade åt det faktum att de var under påverkan av den andres val av drog.

(anekdoterna är hämtade ur David Brownes bok Dream Brother som rekommenderas starkt)

The Dolphins (Dream Letter Live In London 1968)

Vårsolen har fått mig att se storheten i den här låten. Fred Neil får ursäkta, hans original påverkar mig inte lika starkt som när Tim håller tonerna i oändlighet.

Sometimes I think about Saturday's child
And all about the times when we were running wild
I've been out searching for the dolphins in the sea
Ah, but sometimes I wonder, do you ever think of me

This old world will never change the way it's been
And all the ways of war won't change it back again
I've been out searchin' for the dolphin in the sea
Ah, but sometimes I wonder, do you ever think of me

This old world will never change

När Tim berättade om låten för en kvinnlig vän sa han att den handlade om en familj som bor vid havet och har ett underbart liv. Men mannen måste lämna dem för att följa sitt öde och varje gång de blickar ut över havet ser de delfinerna och blir påminda om hans existens. Det är tack vare den egendomliga tolkningen han höjer låten själmässigt.

Dolphins var en återkommande låt på spelningar under hela hans karriär, ändå skulle det dröja lång tid innan han tog beslutet att spela in den på skiva. Då var det för sent. På studioinspelningen av Dolphins saknar han den där riktiga passionen i rösten som man hör på London-konserten.

Eftersom jag har privilegiet att bo vid vattnet spanar jag febrilt efter dessa delfiner, utan att se dem. Någon gång kommer jag kanske få se dem, då kommer jag förstå allt.

The Next Bob Dylan

Jämförelserna med Bob Dylan verkar vara ofrånkomliga när det gäller Tim Buckley. Han skulle överträffa Dylan kommersiellt med hjälp av sin otroliga röst och sitt utseende. Kanske var det just dessa förväntningar som styrde honom bort från den klassiska folkrockscenen. En såpass stark individ vill inte bli förknippad och jämförd med andra, han vill gå sin egen väg.

Trots återkommande försök av managern, Herb Cohen, att kontrollera Tims musikaliska vägriktning, gav han sig iväg mot jazz-scenen. Improvisationen ledde honom till hans personliga höjdpunkt inom musiken. Tyvärr blev den även hans fall på den kommersiella scenen, och för att försörja sin familj blev han tvungen att sadla om till lättillgänglig rocksångare igen, något som givetvis gladde Cohen. Men någon succé blev det aldrig även om hyran kunde betalas.

Rockhistoriker kommer nog aldrig sluta nämna Bob Dylan när de får yttra sig om Tim. Själv ser jag de bägge som två artister med olika styrkor och svagheter, utan att vilja ställa den ena mot den andre.

Dead and Alive

Tim Buckley dog för 30 år sedan. Hans musik har inspirerat mig till den grad att jag beslutat mig för att göra en hyllningsblogg. Den kommer innehålla allt möjligt; recensioner, analysering av texter, personliga reflektioner, ren fakta och givetvis en och en annan lista.