Recension: Happy Sad

Vibrafonrevolutionen



Slopa all samhällskritik, glöm bort poetiska och intelligenta texter; poeter skriver poesi och musiker skriver musik. Det receptet använde sig Tim av när det var dags för det tredje albumet. Han skrev alla texter själv och producerade även det mesta. Producenten blev minst sagt upprörd med tanke på att han fick styra och ställa lite som han behagade på Goodbye and Hello.

För att hitta soundet till skivan fick gitarristen Lee Underwood ställa sin skivsamling till förfogande. I den hittade man mycket jazz, men inte enbart; Miles Davis, Bill Evans, Jimmy Giuffre och Gabor Szabo var några av artisterna de fastnade mest för. Improvisationen började smyga sig fram som grundpelaren nummer ett. Att fastna i den strikta 4/4-takten resten av karriären var inget som någon i bandet ville eller ens övervägde. Med jazztakterna kunde de hitta nya ackordvägar som inte är möjliga att få fram i en 4/4-takt.

Under Goodbye and Hello-turnén fick de tillökning i bandet av David Friedman som spelade vibrafon, en väldigt skicklig musiker som var bra skolad. Hans medverkan på scen gav dem en ny dimension i musiken så när det sedan var dags för en ny inspelning fick Friedman följa med i studion. Inför en spelning spelade några ur bandet lite Miles-slingor och när Tim hörde dem var han inte sen att haka på. Det blev den första versionen av ”Strange Feelin’” de gjorde.

Den klassiska ”Buzzin’ Fly” skrevs av Tim och Lee på ett hotellrum i NY, under påverkan av LSD (droger har skrivit många briljanta låtar genom tiderna, det går inte att komma ifrån). Efter de inledande låtarna på skivan märks det verkligen att soundet är extremt mycket mer avslappnat än på tidigare album. En ny tidsperiod hade inletts i hans karriär. Akustisk bas, vibrafon och en helt ny spelstil från Lee var de mest väsentliga ingredienserna.

Tims romantiska bild av hur han spelade in ”Love from Room 109 at the Islander (On Pacific Coast Highway)” var att han vaknade på ett hotellrum vid vattnet, satte sig upp i sängen och tryckte igång inspelningsknappen på en undermålig bandspelare. Sedan spelade han bara medan vågorna sköljde in under sängen. Haha, lysande. I själva verket var det en studiotekniker som klantade sig så pass att den perfekta tagningen innehöll ett högt brus. De visste att de inte skulle få till låten lika bra en gång till, därför bestämde producenten (nu blev han glad för att han fick göra nåt) att de skulle sätta upp mikrofoner utanför Tims hus vid stranden och spela in ljudet av vågorna (effektsamplingar kunde man inte bara ladda ner från DC++ på den tiden). De la på vågorna över tagningen och resultatet blev tillfredsställande för alla.

”Dream Letter” är en hälsning till hans första fru, lika mycket som en längtan efter lilla Scotty (Jeff Buckley). När hon hörde den på radion blev hon upprörd över att han skulle beklaga sig i en sång när han faktiskt kunde hälsa på Scotty varje dag. Troligtvis var hennes upprördhet befogad, Tim var feg när det gällde den här delen av sitt liv, han hoppades att han kunde reda ut allt med Scotty när han blev äldre. Det skulle visa sig vara för sent.

Oh, is he a soldier or is he a dreamer?
Is he mama's little man?
Does he help you when he can?
Or does he ask about me?

Happy Sad blev hans bäst sålda platta, något han nog var mer än stolt över med tanke på att han nu författade alla texter på egen hand. Sex fantastiska låtar innehåller den och ger en försmak av vilket håll musiken är på väg mot. Ibland är försmaken bättre – eller i varje fall lika bra – som målet. ”Casts a spell on me, Gypsy Woman”.